projektvietnam2010

Idag var det vår tur!!

Buss ut till PLANs kontor i Quang Tri och en kort introduktion om arbetet i området som på de flesta ställen hållt på i omkring 10 år. Vi blev mötta av en toppentrevlig tjej som hette Huyen och skulle följa med oss på vårt besök hos familjen Quang. På vägen ut stannade vi och handlade med oss lite presenter…  Nästan hela tiden följde vi den oberörda kustremsan med vit sand och turkost vatten som bara väntar på att bli nästa stora turistfluga. Vi tog av ut på landsbygden och asfalten byttes snart till röda jordvägar. Vi fick väja för bufflar vid vägkanten och vid ett vägskäl stod några farmare och bredde ut skördat gräs över hela vägen för att torka i solen, och vi var tvugna att köra över det för att komma vidare. Snart stannade bilen framför ett fint, vitt, litet betongbus med en stor veranda och härligt aprikosmålade fönster och en grön vacker trädgård. Jag frågade om vi var framme. Innan Huyen hann svara såg jag en man och en kvinna som jag kände igen från korten komma gående på den lilla gången- vi var framme! Vi hoppade ut och fick dem varmaste mottagande man kan tänka sig. En bit bort stod en stilig grabb på 16 år och sparkade i gruset, det var Binh. Han verkade en aning blyg men när vi kom fram och hälsade ville han knappt släppa min hand… Vi visades in i ett stort rum med ett matsalsbord och sex stolar i trä. Det var högt till tak och stora färglada vackra tyger hängde från tacket och ramade in ett fint litet glasskåp med ett diplom utfärdat till Binh far för att han deltagit i kriget för 35 år sedan. Över skåpet hängde en bild på Ho Chi Minh i en vacker guldram med blommor omkring. Han verkar finnas i de flesta hem  här.. Vi satte oss ner och samtalet började. Tusen frågor bubblade ur oss och de tyckte minsann att det var lite märkligt av vi två SÅ unga tjejer reste på egen hand. Jag gav dem de varmaste hälsningar hemifrån och de frågade hur det var med min familj. Då tog jag fram häftet med bilder min syster och mamma satt ihop och visade. Vi gick igenom bilderna och jag förklarade motiven och de hängde bra med ända till snö-delen! Clara visade ännu en bild på ett vintrigt sverige och de gav bara ifrån sig ett huttrande ljud till svar!

Middagen serverades och våra pin-kunskaper sattes åter på prov! De skrattade gott åt oss när vi äntligen lyckades fånga ett riskorn eller två. Men en sak är säker, efter dessa dagarna här har jag absolut slutgiltigt 100 % konverterat från potatislandet till risfältet. SÅ himla god mat vi fått! Plötsligt reser sig Binh upp och vi förstår snart att han är tvungen att gå tillbaka till skolan efter lunchrasten för att bland annat skriva ett prov i biologi. Vi önskar honom lycka till och överlämnar presenterna. Sen gick han. Vi hann inte riktigt med i svängarna utan förstod snart att han hunnit springa iväg utan att vi fått ett kort på honom. Blev till en början lite besviken och frågade när han skulle vara tillbaka men insåg snart att det var för sent.. Men när jag tänker efter var det inte det som var det viktiga. Det var att vi faktiskt fick se att det verkligen fanns en pojk på andra sidan jorden som skrivit breven och som fått ta del i projekten som finansierats av våra bidrag. En pojk som hur vänligt som helst välkomnade oss till hans hem och svarade på alla de frågor vi hade och som allra artigast önskade att få träffa oss igen någon gång i framtiden. Så foto eller inte, han kommer alltid att finnas hos mig och för de där hemma som säkerligen ville sett ett kort får nöja sig med detta simpla försök att återge en utav mitt livs coolaste upplevelser.

Efter middagen visades vi runt i den vackra trädgården som till stora delar bestod av en pepparodling som klängde på sina värdträd prydligt uppradade. Bananträden hade vi redan fått en försmak på vid middagen och sötpotatisen växte i raderna mellan träden. Vi passade på att få med oss några foton i alla fall och tog sedan farväl av våra nya gästvänliga och varma vänner (varma var iofs vi också i den 40-gradiga hettan). Men så var det liksom över, och bara ord i det anteckningsblock jag fått med mig och bilder vi tagit i huvudet och med tillslut med kameran och känslorna vi fick av de där hälsningskramarna och handslagen. Helt sjukt galet supertoppenbraiga oförglömliga  minnen. . . .

En grannflicka som varit med vid mötet ville gärna visa sin skola för oss och vi åkte till en ”SECONDARY SCHOOL” för att hälsa på rektorn och träffa några utav barnen. Turligt nog råkade en klass med 11-åringar just ha en lektion i engelska och vi fick lov att säga hej. Ett trettiotal nyfikna blickar mötte oss när vi klev in och sa ”Hello, How are you?”. Till svar fick vi ett rungande ”Fine, tank you” och det dröjde inte länge förrän vi båda satt och läste meningarna i deras textböcker högt och de svarade med lite försynt blick på knagglig engelska. De blev däremot lite kaxigare när vi bad dem att lära oss lite vietnamesiska! =) Tiden flög iväg men vi lämnade det skolmaterial vi fått med oss från sponsorer innan vi var tvungna att åka.

Eftersom vi hade lite tid över innan vi skulle möta den övriga gruppen åkte vi för att se de tunnlar och det  ”samhälle” underjord som byggdes för 30-40 år sedan för att fly undan amerikanernas bomber. Vi kröp förbi förlossningsrum, familjerum, utkiksposter och badrum. Det enda som gick att skilja dem åt var dock skyltarna på väggen. För övrigt var de flesta ca 2 kvadratmeter jordstampat golv med 1.40 m till taket ingen elektricitet och bara enstaka brunnar. Fascinerande bygge på 3 våningar  tunnelsystem alldeles intill havet för att kunna skeppa nödvändigheter till och från samhället.

Ja, det var väl dagen i lång-korta drag och vi hoppas att ni kanske kan föreställa er om än bara lite av upplevelserna på denna resa. Nu är det natten och imorgon ledig dag. Vi säger tack och godnatt från Hué.

God kvoll, imorgon blir det beachvolleyboll! tss.. <=)